Den 13 juli klockan 17.00 fick officerarna vid Paknam order om att inta sina positioner. Klockan 17.15 började det regna och blåsa kraftigt, vilket minskade sikten avsevärt. Omkring klockan 18.05 trotsade den franska flottstyrkan vädret och begav sig uppför floden. Klockan 18.15 upphörde regnet och siameserna kunde klockan 18.30 se fransmännen passera fyren och ge sig in på Chaophrayafloden.

Siameserna avlossade först två varningsskott från fortet Phra Chulachomklao. De ville nämligen inte bli anklagade för att ha startat kriget. Ett tredje och ett fjärde varningsskott avfyrades nu med skarp ammunition i vattnet framför fartygen. De franska fartygen fortsatte dock framåt och hissade flagg som visade att de var beredda för strid.

Klockan 18.50 hade fransmännen nått fram till den siamesiska försvarslinjen och även de siamesiska fartygen började beskjuta dem. Fransmännens lotsfartyg Jean Baptiste Say träffades av kanoneld och besättningen satte fartyget på grund för att undgå att sjunka.

Fransmännen besvarade elden från fortet Phra Chulachomklao och det siamesiska fartyget Makut Rachakuman ska ha blivit svårt skadat. De franska fartygen Inconstant och Comète lyckades ta sig vidare uppför floden mot det franska konsulatet. Slaget hade bara varat i 25 minuter.

(Striden mot fransmännen)

Phraya Cholyudh ville använda en urgammal plan för att hindra de franska fartygen från att nå Bangkok. Man skulle i skydd av mörkret ramma fiendefartygen med det kungliga fartyget Maha Chakri, men detta tillät inte kungen.

Klockan 21.00 nådde de tre kanonbåtarna fram till Bangkok och de ankrade upp framför det franska konsulatet. Konsulatet låg vid Oriental Hotel โรงแรมโอเรียนเต็ล, som hade invigts som Siams första hotell 1887. Den här kvällen bestämde sig Chulalongkorn för att göra sitt yttersta för att försvara det kungliga palatset. Han sade till Chaophraya Surasakmontri: "I dag är det antingen vi eller dem."

(Oriental Hotel)

(Oriental Hotel, interiör)

Båda sidor hade drabbats av förluster. Uppgifterna om dödade och skadade varierar mycket beroende på källan. En källa uppger 151 dödade siameser och 32 fransmän. En annan talar om 3 döda franska sjömän och 25 siameser!

Det visade sig vara ett stort misstag att skjuta på fransmännen. Prins Devawongse gjorde ett briljant försök att rädda situationen genom att ta sig till hamnen i Bangkok. Här gratulerade han den franske kommendanten för hans mod att våga passera fortet vid Paknam och gick genast med på att dra tillbaka de siamesiska trupperna öster om Mekong.

Lägg märke till att en del källor säger att ovanstående incident, som också kallats Paknam-incidenten eller Paknam-krisen (Wikrit Kan Paknam) วิกฤตการณ์ปากน้ำ, i stället inträffade den 14 juli 1893.

Den 18 juli samlades det franska parlamentet och i en resolution krävde man att den siamesiska regeringen skulle erkänna och respektera de krav som Frankrike ställde och att siameserna skulle ta sitt ansvar för händelserna vid Paknam. Därefter beordrades Auguste Pavie att lämna över de franska kraven till siameserna den 20 juli. För att sätta ytterligare press på de siamesiska myndigheterna riktade de tre franska fartygen i Bangkok in sina kanoner mot det kungliga palatset.

Bland kraven, eller ultimatumet, fanns följande krav:

• Vietnams och Kambodjas krav på västbanken av Mekong, inklusive alla öar i Mekongfloden, skulle respekteras.

• Alla siamesiska trupper skulle vara borta från Mekongflodens västra sida inom en månad.

• Böter skulle betalas till Frankrike för händelser vid Thung Chiang Kham ทุ่งเชียงคำ och Khammouane samt för skador på franska fartyg och sjömän vid Pak Nam och på Chaophrayafloden.

• Ansvariga för händelserna skulle straffas och ersättningar betalas till de omkomnas familjer och den franska krigsmakten.

• Frankrike skulle ha två miljoner francs ฟรังค์ i skadestånd för diverse skador på fransk egendom.

• Tre miljoner francs skulle betalas omedelbart, som disposition för diverse skador och böter. Om den siamesiska regeringen inte kunde betala krävde den franska regeringen att få rättigheten att samla in skatter i Battambang och Siem Reap. Ett svar angående detta krävdes inom 48 timmar.

Fransmännen trodde kanske att siameserna skulle misslyckas med att skaffa fram det väldiga kompensationsbeloppet och att de därefter skulle kunna ockupera Bangkok och sedan hela Siam.

Trots det farliga läget bestämde sig Chulalongkorn för att ifrågasätta det första franska kravet och begärde att fransmännen skulle skaffa fram bevis för det rättmätiga i kraven på siamesiskt territorium. Uppretade över det djärva svaret stängde fransmännen sitt konsulat och skickade ytterligare tolv krigsfartyg till Thailandviken. Det finns källor som säger att Siam hade fått ryskt diplomatiskt stöd i Paris, men detta hade uppenbart inte hjälpt.

Den 22 juli 1893 anlände fransmännen till den siamesiska ön Ko Sichang เกาะสีชัง i provinsen Chonburi som ockuperades och användes som tillfällig bas. Den 29 juli gick franska trupper från Vietnam in i provinsen Chanthaburi (som då kallades Chanthabun) och i augusti ockuperades staden Chanthaburi. Fransmännen ockuperade sedan provinsen Trat 1903.

Den 17 augusti anlände en fransk styrka bestående av 196 man, varav 54 européer, under ledning av kapten Augustin Gérard กัปตันเจอร์ราร์ด (2 november 1857-2 november 1926) till Paknam Chanthaburi ปากน้ำจันทบุรี vid Chanthaburiflodens mynning. Staden Chanthaburi låg 20 kilometer längre inåt land.

(Augustin Gérard)

Den 18 augusti begärde kapten Gérard att den siamesiske guvernören skulle evakuera de 600-800 siamesiska soldaterna som fanns kvar i staden och förse fransmännen med 10 djonker för transport av de de franska trupperna. Guvernören vägrade och menade att det bara var Chanthaburis hamn som skulle ockuperas av fransmännen.

Efter två dagars förhandlingar, på morgonen den 20 augusti, begav sig Gérard och hans soldater ändå in i staden Chanthaburi ombord på ett antal olika flytetyg då siameserna bara beviljat att bistå med två djonker. I slutet på eftermiddagen lämnade guvernören över citadellet i Chanthaburi till Gérard.

Guvernören själv försökte slippa undan den förödmjukande överlämnandeceremonin genom att förklara att han var sjuk. Gérard lät honom förstå att om han inte infann sig skulle han bli betraktad som en fiende. Fransmännen lät därefter inventera citadellets vapen som de förklarade skulle bli återlämnade efter ockupationens upphörande.

Fransmännen installerade sig i citadellet, eller fortet, och Gérard skrev en rapport cirka tio dagar efter sin ankomst. Han beskrev fortet som säkert, men att han behövde en styrka på 500 man eller 350 man och tre 80 mm kanoner. Hälsomässigt var läget ”tillfredsställande” med maximalt 15-25 sjuka per dag, trots ständiga regn. Soldaterna fick färskt kött var tredje dag och färskt bröd varannan dag.

Gérard klagade i sin rapport över de höga kostnaderna för förnödenheter och arbete och även på telegraflinjerna Chanthaburi-Bangkok och Chanthaburi-Battambang, som i snitt bara fungerade varannan dag. En ångbåt seglade mellan Bangkok och Chanthaburi en gång i veckan.

Enligt Gérard fanns det många vietnameser i Chanthaburi och en fransk missionär vid namn Cuaz som bodde i staden sade att “Siameserna, kineserna och burmeserna är misstänksamma [mot fransmännen]; de verkar fientliga eller rädda och överraskade. Annamiterna [vietnameserna] är däremot avslappnade. De är nästan alla katoliker och under inflytande från den franska missionen är de alla för den franska saken."

"Annamiterna talar samma språk som infanteristerna och sympatiserar med dem. De kommer gärna till fortet, men övervakas noga av de siamesiska ämbetsmännen och de törs inte serva oss så mycket som de vill av rädsla för vedergällning om ockupationen upphör.” Gérard beskrev ändå förhållandet till siameserna som bra.

Centralkommandot valde att följa Gérards rekommendationer och förstärkte garnisonen i Chanthaburi och de första månaderna av fransk ockupation gick bra. Gérard fick fin kritik för sitt arbete och den siamesiske guvernören skickade ett telegram till befälhavaren för de militära styrkorna i Indokina där han prisade Gérards sätt att sköta ockupationen. Även Auguste Pavie i Bangkok prisade hans insats i före och under ockupationen.

Efter att Gérard hade lämnat sitt uppdrag i Chanthaburi minskade snart behovet av en större militär styrka här. Ett kompani vietnamesiska infanterister blev kvar permanent och garnisonen i Chanthaburi bestod för det mesta av 200-300 man varav de flesta var vietnameser. Det var bara i början av ockupationen från september 1893 till november 1894 och igen från september 1903 till januari 1905, som garnisonen varit väsentligt större än 300 man.

Siameserna hade som nämnts här ovan accepterat de franska kraven från den 20 juli 1893, men hade vågat be om förhandlingar om gränserna. Man bad återigen engelsmännen om hjälp för att få fransmännen att moderera sina krav, men London gav Siam besked om att inte provocera fram ett krig med Frankrike.

Då britterna fick ett löfte av fransmännen att de skulle respektera Siams självständighet satte britterna press på siameserna att gå med på de franska kraven. Utan brittiskt stöd kunde siameserna inte göra mycket åt saken och de gav med sig i augusti 1893. Här säger någon källa den 29 juli.

Siameserna trodde först att fransmännen skulle ge upp sina orimliga krav i en civiliserad värld styrd av internationella lagar, som siameserna tidigare använt sig av till sin fördel i dispyter med britterna. De trodde också att om läget blev ännu allvarligare skulle britterna, om inte annat moraliskt, träda in på deras sida.

Fransmännen gjorde emellertid vad ingen trodde att de skulle göra och britterna gjorde mycket mindre än vad siameserna hade förväntat sig av dem. Bitterheten mot britterna, som inte gav Siam något stöd då nöden var som störst, blev stor. Laos inkorporerades nu, liksom Kambodja och Vietnam, i federationen Franska Indokina.